Livet på Mirabellbacken

Ända sedan Winston föddes har han av Viggo gått under benämningen "Bäsen". Hur mycket vi än försöker vill han inte nämna honom vid namn (utom två eller tre gånger när han härmat och sagt "Tinto").

 

Nu har han däremot börjat utveckla språket, och plötsligt har Bäsen bytts ut mot "Nallebo". Det hör väl vem som helst att det är lillebror han säger? ;-) Jag tror ganska säkert att fröknarna på dagis pratar med Viggo om hans lillebror, och att han därför lagt sig till med detta namn.

 

Gulligast är ändå hans egenkomponerade ord. Det händer (tydligen rätt ofta) att jag pratar med Winston och kallarr honom Gubben och Lilla vän. Viggo är inte sen att snappa upp, stryker Winston över huvudet och säger: Hej Gubbevän! Vaknat nu? ♥

Nej, jag har inte lagt ner bloggen, vilket man skulle kunna tro. Flera faktorer har gjort att här står still. Först njöt vi av semester i Laxå och Falköping. Vi hade mellan 25-30 grader varenda dag. Denna värmebölja har varat undantagslöst ända sedan Niklas gick på semester och fortsätter. Hemma går vi i underkläder jämt och energinivån har verkligen legat lågt!

 

När vi kom hem fick vi ta Fia till veterinären, då Katarina känt en knöl i ett av juvren. Knölen växte fort, och vid ett första veterinärbesök i Askersund fick vi indikationer på att det inte nödvändigtvis måste vara en tumör, utan en eventuell juverinflammation och Fia fick antibiotika som inte bet. Utredningen fortsatte hemma och här misstänkte de direkt en tumör och Fia fick återkomma för operation fyra dagar senare.

 

Operationen gick bra, men det var lite otäckt att hämta hem henne. Det kändes nästan som att de lobotomerat min hund, för det fanns inte ett spår av Fia i den där vingliga, drogade hunden. Hon kände inte ens igen mig. Det var förstås en effekt av narkosen och smärtlindringen, och sakta men säkert har hon återhämtat sig och verkar inte märka ett dyft av vad hon genomgått. Om några dagar ska stygnen tas bort och då slipper hon förhoppningsvis den där besvärliga tratten. Hon krockar ju med allt här hemma och måste backa för att komma tillbaka!

 

Glädjestenen har utvecklats till en klassisk Viggo-lillebror. Han har börjat bli skrikigare, men jag tror att det mesta beror på att han inte kan själv (?!!). Det är tråkigt att ligga på rygg, magläge är jobbigt och han kan inte sitta själv. Känner igen det där. Det var ett par jobbiga månader innan Viggo lärde sig sitta själv, man får hålla/bära bebis jämt om man vill slippa skrik.

 

Och så Viggo. Viggo som alltid är Viggo. Med en begynnande treårstrots.

 

Ge mig kraft!