Livet på Mirabellbacken

Jag lever! Men det tog ett tag. I tre veckor har jag dragits med influensa, öroninflammation och lunginflammation. Nu tycker jag att jag har gjort mitt för en lång tid framöver.

 

Hela februari gick utan ett enda inlägg. Trots en man som fyllde 30, en son som fyllde 3 och utvecklas massor i språk och motorik, och den där minsta lille skiten som växer så det knakar! Han går dock fortfarande runt och puttar på sitt gåbord :-)

 

Nuvarande intressen för Winstons del är

¤ Balansera saker

¤ Lägga pussel

¤ Vinka

¤ Äta

¤ Plocka med saker

¤ Leka med bilar och tågbanan

¤ Bära saker i munnen

¤ Gunga (både i gungor, knän och andra finurliga ställen)

 

Idag är Winston 7 månader. Han har ingen brådska med livet, men den senaste veckan har han börjat sno runt sig till mage i ett huj! Han har varit nära att göra det ganska länge, men alltid haft en arm i vägen för den där sista lilla biten. 

 

Idag överraskade han med att lära sig sitta! Han satt flera minuter själv med en vaktande mamma intill. Det där med att förflytta sig verkar dock inte finnas på agendan ännu. Han rör sig runt i cirklar, men varken framåt eller bakåt. Simtekniken där han ligger på mage och sprattlar med benen och armarna i luften är inte så effektiv på land...

 

Winston älskar att bada och simma lika mycket som sin storebror (och f.d. simmaren pappa). Han har börjat på babysim och vi kan konstatera att vi har ytterligare en fisk i familjen. Igår fick han syn på när Viggo badade i baljan och det lyste avundsjuka om honom. Den ljöd också, så till slut fick han göra storebror sällskap i plurret, trots att han redan varit på babysim tidigare på dagen.

 

Nätterna är långa. Eller snarare korta. Vi blir ofta väckta flera gånger och är konstant trötta. Morgonen börjar fortfarande klockan 6 (utom i morse då vintertiden slog till i efterskott och jag fick gå upp klockan 5...) Han håller gärna sina rutiner både när det gäller mat och sömn. Mellan 8:30-9 börjar förmiddagsluren som varar till 10-11 och nästa powernap om 30 min till en timme tar han mellan 14-15. Natten börjar fortfarande runt 19. Han äter gröt till frukost och kvällsmat och till lunch en barnmatsburk, däremellan några amningstillfällen. Mat är gott!

 

Familjens minsting har blivit ett halvår. Han följer sin viktkurva nästan på grammet och väger nu 8340g och har tagit igen lite på längden, 67 cm. Han ligger väldigt nära alla medelkurvor, till skillnad från storebror.

 

Sedan ett par veckor tillbaka äter han en portion gröt till kvällen. Han nästan kräver det när vi andra sitter och äter middag, genom att sträcka ut armarna, titta på oss och vråla tills han får den serverad. Vi har börjat införa lite smakportioner av puréer också, morot verkar gå hem någorlunda, medan potatis är mindre populärt. Ammar gör han också, så klart, och det hoppas vi fortsätta med ett bra tag till framöver.

 

När det gäller sömnen har han nu sovit några hela nätter igenom. Oftast när han vaknar första gången brukar han få komma över till vår säng där han får somna om vid bröstet. Det försöker vi vänja honom av med, min rygg längtar efter egen säng!

 

Winston är familjens tupp. Fast hans tid är oftast inställd på 6 i stället för 7. Han vaknar först och väcker pappa innan hans klocka ringer. Han sover oftast en gång på förmiddagen och en gång på eftermiddagen, av varierande längd och kväll blir det så behagligt strax efter 19.

 

Ligga som ett O är fortfarande kul. Telefoner och fjärrkontroller är extremt intressanta och han undersöker också gärna Viggos leksaksbilar (som ligger överallt!). Just nu är livet lite besvärligt, eftersom han ledsnat på att ligga på både mage och rygg och inte heller lärt sig sitta själv. Han är en hejare på att snurra runt som en klockvisare när han ligger på mage, framåt går inte lika bra.

 

 

 

Ända sedan Winston föddes har han av Viggo gått under benämningen "Bäsen". Hur mycket vi än försöker vill han inte nämna honom vid namn (utom två eller tre gånger när han härmat och sagt "Tinto").

 

Nu har han däremot börjat utveckla språket, och plötsligt har Bäsen bytts ut mot "Nallebo". Det hör väl vem som helst att det är lillebror han säger? ;-) Jag tror ganska säkert att fröknarna på dagis pratar med Viggo om hans lillebror, och att han därför lagt sig till med detta namn.

 

Gulligast är ändå hans egenkomponerade ord. Det händer (tydligen rätt ofta) att jag pratar med Winston och kallarr honom Gubben och Lilla vän. Viggo är inte sen att snappa upp, stryker Winston över huvudet och säger: Hej Gubbevän! Vaknat nu? ♥

Nej, jag har inte lagt ner bloggen, vilket man skulle kunna tro. Flera faktorer har gjort att här står still. Först njöt vi av semester i Laxå och Falköping. Vi hade mellan 25-30 grader varenda dag. Denna värmebölja har varat undantagslöst ända sedan Niklas gick på semester och fortsätter. Hemma går vi i underkläder jämt och energinivån har verkligen legat lågt!

 

När vi kom hem fick vi ta Fia till veterinären, då Katarina känt en knöl i ett av juvren. Knölen växte fort, och vid ett första veterinärbesök i Askersund fick vi indikationer på att det inte nödvändigtvis måste vara en tumör, utan en eventuell juverinflammation och Fia fick antibiotika som inte bet. Utredningen fortsatte hemma och här misstänkte de direkt en tumör och Fia fick återkomma för operation fyra dagar senare.

 

Operationen gick bra, men det var lite otäckt att hämta hem henne. Det kändes nästan som att de lobotomerat min hund, för det fanns inte ett spår av Fia i den där vingliga, drogade hunden. Hon kände inte ens igen mig. Det var förstås en effekt av narkosen och smärtlindringen, och sakta men säkert har hon återhämtat sig och verkar inte märka ett dyft av vad hon genomgått. Om några dagar ska stygnen tas bort och då slipper hon förhoppningsvis den där besvärliga tratten. Hon krockar ju med allt här hemma och måste backa för att komma tillbaka!

 

Glädjestenen har utvecklats till en klassisk Viggo-lillebror. Han har börjat bli skrikigare, men jag tror att det mesta beror på att han inte kan själv (?!!). Det är tråkigt att ligga på rygg, magläge är jobbigt och han kan inte sitta själv. Känner igen det där. Det var ett par jobbiga månader innan Viggo lärde sig sitta själv, man får hålla/bära bebis jämt om man vill slippa skrik.

 

Och så Viggo. Viggo som alltid är Viggo. Med en begynnande treårstrots.

 

Ge mig kraft!

Det finns inte så mycket att säga om vår dag på Furuviksparken, mer än att den var perfekt! Det enda jag ångrar är att vi inte såg till att hinna med äventyrsbadet, men jag är inte främmande att göra om ett besök redan denna semester. Viggo har pratat om "täller" (karuseller), "bana" (berg-och-dalbana) och kaffekoppar sedan han kom hem och tjatar om att åka igen. Aspiranter till resesällskapet?

 

Vi var bland de första på parkeringen när vi anlände 10:10 och efter amning och urpackning var parkeringen fullsmockad! Först in, sist ut när vi lämnade parken 19:05. En lång dag med en lycklig 2-åring som slocknade efter mindre än 2 minuter i bilen.

 

Bilder säger mer än ord:

 

Viggobarn (=tappabortbarn) kläs i orange shorts och får telefonnummer på armen.

Förra veckan åkte vi som jag nämnde upp till Gävle på en liten minisemester tillsammans med familjen Jacobsson/Dahlström. Vi åkte hemifrån ca 10:40 på onsdagen. Nästan direkt började Winston skrika och när det inte upphörde stannade vi i Akalla/Kista innan vi kom ut på motorvägen. Det var tur - myyyycket bajs!! Hungrig var han också. Vips hade restiden plussats på med en halvtimme!

 

När vi rullade in i Gävle hade Viggo precis somnat, så vi köpte lunch på en mack och förtärde den i bilen i skuggan av pumptaken innan vi fortsatte de ca 15 kilometrarna till vårt slutmål, Engeltofta. Vi anlände ca 13:15 och mötte upp vårt resesällskap på gräsmattan bakom hotellet, alldeles intill havet! Det var ett relativt litet bad, men väldigt passande eftersom det fanns gott om skugga (temperaturen låg strax under 30 grader de här dagarna), sand att bygga kakor av, gungor och en rutchkana. Papporna fick leka med storebrorsorna medan vi mammor servade de små.

 

 

Lite senare på eftermiddagen checkade vi in på hotellet. Våra lägenheter var verkligen helt perfekta! Det fanns många sängplatser att välja bland. Jag och Niklas delade på dubbelsängen i ett rum, Viggo låg i rummet intill i den breda underslafen i våningssängen och Winston sov i sin vagn. Ett rum stod helt oanvänt. Vi hade kunnat bo tre till utan att trängas det minsta! Köket var fullutrustat med kyl, frys, spis, ugn, diskmaskin, micro och husgeråd. Det fanns två små uteplatser där vi satt och tog varsin öl (som Niklas förutseende hade packat med) på kvällen. Middagen intog vi på hotellets stora uteservering med fin utsikt över badplatsen. Maten var god, särskilt den frasiga potatisvåfflan som serverades till ryggbiffen. Dessvärre fick jag bara äta halva min, eftersom Viggo tyckte den var minst lika god. Till efterrätt tog jag en jättegod crème brulée med rabarerkompott och en HIMMELSK sorbet. Barnen lekte vid lekplatsen (nåja, Viggo var lite överallt...) under uppsikt av oss från serveringen.

 

Hela familjen Lundin sov jättegott i de sköna hotellsängarna och vi var utvilade och redo för äventyret på Furuviksparken på torsdag morgon.

 

I torsdags när vi åkte hem efter en hel dag på Furuvik var vi väldigt trötta och hungriga. Viggo somnade på två röda när han satt sig i bilen, så vi beslutade att köra så långt vi orkade innan vi stannade för mat. Vi kom ända hem, Niklas var tapper och körde hela vägen medan jag slumrade till då och då längs vägen. Vårt resesällskap stannade i Gävletrakten och åt, och när de kommit ut på E4:an igen höll de på att få efterrätten serverad genom vindrutan! Däcket på glassbilen hade tydligen exploderat när den körde om dem, och voltade in framför deras bil! Föraren av glassbilen fördes till sjukhus, men ska ha klarat sig utan allvarliga skador. Våra vänner klarade sig utan en skråma, tacka gudarna (och Johans reflexer) för det!!

 

Winston blev i fredags 3 månader. Det känns som en hel evighet sedan han kom, samtidigt som man ibland undrar vart tiden tagit vägen.

 

Vår våffla har utvecklats till en liten köttbulle. I onsdags var vi på BVC och då vägde han 6320 gram och var 59 cm lång, lite kortare och något tyngre än genomsnittet. Det var även dags för första sprutorna och påfyllning av rotavaccinet. Rotavaccinet droppas i munnen med en pipett, och precis som förra gången smaskade Winston nöjt i sig. Vid första dosen vid 6 veckor hade sköterskan sagt att Winston kunde vara reklambebis för vaccinet, så duktigt sörplade han i sig. Sprutorna ska han nog inte marknadsföra. Han skrek både länge och väl, inte alls lika kaxig som brorsan.

 

Vardagen lunkar på och man har svårt att "ta på" lillebrors utveckling. Det är sån fart på den store att man inte hinner reflektera. Han leker en del i sitt babygym. Något jag märkte häromdagen var att han sträckte sig efter en leksak som jag rasslade med, och fick till slut grep om den.

 

Om någon behöver beräkna italiensk buffé för 90 personer vet jag hur mycket som går åt. Min beräkning på 50 portioner hade nästan räckt till det dubbla nämligen. Att vi sedan blev 30 vuxna gjorde alltså att vi stod med enorma mängder pastasallad efteråt! Vi delade ut till höger och vänster flera dagar efteråt. Tur att folk ändå tyckte det var gott, det gjorde det nästan värt allt slit. Med facit i hand kan man visst förbereda allt dagen innan, grönsakerna blev inte sladdriga som jag hade befarat.

 

Många är ni säkert som väntar på uppdatering av bloggen nu. Och det klart, det är ju inte varje dag man gifter sig. För det var just vad vi gjorde igår, jag och Niklas. Vi chockade nog varenda en av Winstons dopgäster när vi påbörjade en andra akt av gudstjänsten. De enda som visste om vigseln innan var vi själva och de tjänstgörande i kyrkan. Säkrast så, om man vill låta det förbli en hemlis :-P

 

Idag har det långsamt börjat sjunka in vad det var vi verkligen gjorde, mycket tack vare foton och videofilm. Det blev ju inte så tokigt ändå! Brudbukett fick jag, ihopplockad av mammas fina dopfuntsbuketter, klänningen var ny och halsbandet både gammalt, lånat och blått. Och gästerna hade leenden på läpparna, alltid roligt att sprida glädje! Tack för att vi fick dela denna dagen med er!