Livet på Mirabellbacken

Ikväll har jag äntligen knåpat ihop en sångpåse till Viggo att ta med till dagis. Jag har sytt en påse en gång förut i mitt liv; slöjdpåsen i åk 3. Jag tycker nog ändå att takterna sitter i ;-)

 

Inatt kom det intassandes en liten kille med kudde i famnen till vårt sovrum. Vi har börjat lyfta av spjälsidan på Viggos säng på prov, killen håller ju på att bli stor! Han sover alltid hela nätterna, men ingen regel utan undantag. Under natten besvärades han av hosta och försökte somna om i vår säng. Hunden blev svartsjuk och hoppade upp även hon. Ingen av oss kom till ro, och till slut fick V lov att somna i sin egen säng. Halv sex vaknade han igen, och så var den natten slut, trots att vi inte skulle lämna på dagis förrän nio.

 

Tack och lov slutade hostan under morgonen, vi hade ingen plan på vad vi skulle göra om han inte kunde gå till dagis. Direkt efter lämningen åkte vi nämligen vidare till Odenplan, där vi fick se den här lilla illbattingen klättra omkring på min mages innerväggar. Precis lika vild som sin bror!

 

Ingen vet vad det är för en liten spelevink som växer där inne i magen, men någonstans vill jag tro att det är en liten Signe. (Den långa namnhistorien kan jag berätta vid ett annat tillfälle.)

 

Signe var en tant som bodde i närheten av min gammelmorfar när jag var liten. Hon var snäll och hade fina katter. Det är tyvärr allt jag minns om henne. Men en bra namnassociation, resonerade jag.

 

Vad har man för andranamn ihop med Signe? Elsa, Irene eller Kerstin följer inte riktigt naturligt. Så för ett tag sedan tänkte jag Cecilia. Niklas syster heter det. Det är ju fint, Signe Cecilia.

 

Så i morse när jag stod i trapphuset mörkades min himmel. Hemtjänsten steg in hos grannen under, den omtalade lapp- och surtanten, och ropade "Godmorgon Signe!". Typiskt. Ska min eventuella dotter ha samma namn som lapp- och surtanten? Nåja, det kan jag väl leva med, men jag var tvungen att kolla upp på Eniro att jag hade hört rätt. Där, framför grannens efternamn står det: SIGNE CECILIA. Spelar ödet mig ett spratt?

Tiden sätter sina spår, om än lite försiktigare den här gången. Om det är svårt att arrangera tre kusiner, vad ska det då inte bli med fyra?