Livet på Mirabellbacken

 

Han är verkligen en liten glädjesten (som namnet betyder), vår Winston! Han fyrar ofta och länge av sina leenden och är en riktig sällskapsbebis. Han älskar när man pratar med honom och njuter av att få pussar på munnen. Helst vill han att man håller honom i famnen, protesterna låter annars inte vänta på sig. Annars är han bara kinkig när magen krånglar, och det är tack och lov ganska skonsamt på den fronten.

 

Vakentimmarna är oftast koncentrerade och varar ca 3 timmar åt gången. Ännu har han ingen fast rutin, men förmiddagarna är oftast den tid han är mest vaken. På nätterna vaknar han ca var tredje timme (plus/minus en timme) och då är det ny blöja och tankning som gäller innan han nöjt somnar om igen. Ibland vaknar han någon extra gång och då vill han gärna sova på min arm - det gillar vi båda två!

 

Det är svårt att inte älska denna lilla goding!

 

Det var ju påsk här för inte alls så längesedan. Viggo och jag hade sått gräs som växte så fint. Gräsfröna i mjölkkartongen från påskpysslet på dagis växte inte lika bra, men Viggo möblerade om lite med kycklingarna så att kartongen också blev påskfin. Kycklingarna i den anläggningen klassas nog knappast som frigående...

 

Vi kör ett varv till. Har plötsligt blivit Sjuka familjen.

 

Jag har återigen halsont och känner mig jätteförkyld. Till det har varenda knopp bestämt sig för att slå ut och bombardera mig med pollensporer, och jag som ammar får klara mig med klena ögondroppar och nässpray.

 

Niklas fick halsont igen strax före påsk och fick på det feber. Han hade för bara ett par veckor sedan bihåleinflammation och gick på penicillin. Efter ytterligare ett besök på närakuten kom han hem med absint. Nä, Andolex hette det, men det ser bra giftigt ut. Denna vätska ska han tydligen gurgla ca varannan timme för att råda bot på halsontet.

 

Viggo blev hemskickad från dagis i torsdags med ögoniflammation. Den verkade inte påverka honom det minsta, mer än att han fick torka kladd ur ögonen emellanåt. Efter påskhelgen började han istället få utslag på kroppen, först började det som något enstaka myggbett, men utslagen spred sig som en löpeld och vi började misstänka nässelutslag. Igår kväll fick han feber på det och utslagen har börjat klia massor. Den gångna natten blev därför väldigt sömnlös, Viggostackarn låg och skrek nästan hela natten :-( I skrivande stund har omnänmd varit på vårdcentralen, och en snabbrapport till mig på hemmaplan lät meddela att det återigen rör sig om streptokocker. Niklas och Viggo är nu på apoteksturné för att samla ihop alla mediciner.

 

Så till vår minsting, som tack och lov är den som mår bäst nu! Vi har varit på BVC och olika instanser ca 3 ggr/vecka med honom sedan han föddes, men nu äntligen verkar det lugna sig. Förra veckan konstaterades en stabil viktuppgång och tungbandet klipptes (mest som en extra åtgärd, men även för att han ska slippa få svårigheter med uttalet när han blir större). Idag är han redan 4 veckor (!) och väger 4105 g. Han har vuxit 2 cm sedan födelsedagen och ligger därmed på 52 cm, vilket är en kurva under medel.

 

Ensam med två barn och en hund - hur svårt kan det vara?

 

Timmarna ensam med Winston är ganska bekymmersfria. Han äter, sover, bajsar och vi flänger fram och tillbaka till BVC. Det är när vi ska hämta på dagis som svårigheterna börjar.

 

Vi har alltid haft ganska lösa tyglar på Viggo och fostrat efter mottot "ju mer han kan själv desto lättare för oss". Därmed har han tidigt lärt sig att t.ex. ta på sig skorna, hänga upp sina ytterkläder, plocka fram frukost, gå utan vagn hem från dagis osv. Först nu har jag börjat se baksidan av det mottot. För att få honom att gilla åka vagn igen fick han "övningsåka" nya vagnen inomhus först, ibland själv och ibland med Winston intill. Det var jätteroligt! Ännu roligare var det att åka ståbräda. Men som med allt annat när det gäller Viggo är underbart kort. I tisdags ville han bara stå på brädan ca 30 meter, sedan skulle han gå. Det är helt okej att han vill gå själv, så länge vi inte har bråttom och han går på säker mark, vilket han gjorde - trodde jag. Det första verkliga problemet uppstod när han ca 15 meter ifrån mig följde efter en tjej in i en port - med portkod - och dörren började gå igen. Jag hann se scenariot med Viggo på ena sidan glasdörren och mig på den andra, ingen av oss kapabel att ta oss till den andra sidan. Vem vet om han dessutom fått för sig att gå in i hissen... Jag rusade skrikandes efter honom, med Winston i vagnen och Fia runt benen, och hann tack och lov upp dörren innan den gick i lås. Tjejen som gått in hade dessutom hört mig och var beredd att ingripa.

 

Efter denna incident fick han stränga order om att hålla i vagnen om han skulle gå, vilket han också gjorde med visst motstånd. Ett hundratal meter längre fram fick han "gå lös" igen, nu lite säkrare utan några portar att smita in i. Jag trodde det skulle underlätta för mig, men snart kom Viggo på att han kunde springa ifrån mig, i en helt annan riktning än den vi skulle. Det blev många löpsteg för mamman, massa skratt från Viggo och en hel del leenden från folk i vår närhet. Till sist tröt mitt tålamod och jag tryckte ner Viggo i sitsen (han är ingen flugviktare vill jag lova!). Viggo blev arg och kom på att han kunde glida under bygeln och vips var han fri som fågeln igen. Jag minns inte hur, men på något sätt kom vi till slut hem allihop.

 

Väl hemma var det dags att ta tag i tvätten. Jag hade förberett och sorterat den tidigare på dagen så att det bara var att hämta säcken och ta med barnen ut till tvättstugan. Att ta med två barn, tre maskiner tvätt och en påse tvättmedel med tillbehör, och dessutom gärna ha ett par armar tillgängliga för att öppna dörrar är verkligen mer komplicerat än det borde vara. Min lösning blev att köra Winston i vagnens liggdel, tvättsäcken i sittdelen, tvättmedelspåsen i varukorgen och Viggo fick gå själv. Hur gör folk egentligen?

 

Efter tisdagen var jag så fysiskt och mentalt slutkörd att jag höll på att få psykbryt, och funderade på hur jag skulle överleva ett helt år enligt den här modellen.

 

Så på onsdagen upprepades den första delen av hämtningen på dagis. Viggo stod på brädan ungefär 30 meter igen, gick uppe i slänten, innanför staketet och längsmed husväggen på det hus han dagen innan nästan blivit inlåst i. Även denna gång lyckades vi tajma samtidigt som någon annan gick in, men den här gången var jag beredd. Jag sa till Viggo att "nu får du stå på brädan", han lydde och åkte några enstaka meter innan han sa "Gå" och var på väg att kliva av. "Det får du inte" sa jag varpå han svarade "Näe" och stod sedan snällt kvar. Jag var chockad! Han gjorde ytterligare något försök att vilja gå på hemvägen, men den här gången slutade det med att han stod på brädan hela vägen hem och mitt mammaego fick en välbehövlig boost!

Färden till BB Sophia gick bra, trots att vi fick åka genom stan. Värkarna avtog under tiden och jag fick endast några stycken under den uppskattningsvis 50 minuter långa resan. Det var folk och stoppljus överallt, och jag uppmanade Niklas att "Skit i mig - kör bra!".

 

När vi kom fram fanns det till min stora lättnad en del parkeringsplatser (klockan var ca 17:50), dock var det ganska otydliga instruktioner om parkeringsregler och ont om p-automater. Vi ställde oss hursomhelst tillfälligt och hittade fram till hus G: förlossningen. Där möttes vi av en låst port med tre knappar att ringa på; Förlossning plan 1 resp. 2 samt receptionen. Vi hade blivit hänvisade till plan 2 av KS och ringde på, men inget hände. Inte heller vid påringning till receptionen hände någonting och inte en människa fanns i sikte. Efter en kort stund öppnades hursomhelst dörren och vi kom in till en reception. Vi kollade snabbt med tjejen där angående parkeringen och vi skulle få ett låna parkeringstillstånd, men kunde åka upp och skriva in oss först.

 

Vi tog hissen till plan 2. Där möttes vi av två glasdörrar, en till vänster och en till höger, båda LÅSTA. Vid den ena satt en ringklocka på vilken vi tryckte. Ingen kom. Det stod en tjej (förmodligen nybliven mamma) en bit innanför, men hon vågade inte släppa in oss. Efter ytterligare knapptryck och väntan kom en pappa ut från köket som låg i anslutning och öppnade dörren åt oss. Ingen personal i sikte. Jag satte mig på en stol i korridoren och tog ett par värkar. En sköterska i blå överdel gick förbi med snabba steg. "Hallå!" kved jag. Hon hejdade sig och vände sig om, förvånad över tilltal. "Är du upptagen?" frågade jag. Hon undrade om vi inte fått hjälp. "Nej" svarade vi, förklarade kort att vi ringt på och till slut blivit insläppta av pappan. Barnmorskan ursäktade sig ett ögonblick, försvann men återkom strax. Vi fick följa med in på förlossningssal 203.

 

Väl inne på rummet kände jag mig väldigt osäker. Vad händer nu? Var det här vi skulle föda barn? Jag fick klättra upp i en slags säng och svara på lite inskrivningsfrågor. Man tog blodtryck och CTG kopplades. Barnmorskan och undersköterskan sprang in och ut ur rummet i omgångar, allting verkade inte riktigt finnas där det skulle. Niklas gick ut till bilen för att fixa parkeringen. Under tiden han var borta famlade jag efter undersköterskans hand att trycka när värkarna kom. Klockan 18:20 blev jag undersökt och konstaterades öppen 5 cm. En halvtimme senare sjönk jag ner i ett bad som tappats upp åt mig. Jag förstod inte riktigt vad jag skulle ner där och göra, men tänkte att jag väl kunde fördriva lite tid där likaväl som någon annanstans. Jag serverades vatten och äppeljuice (Åh, äppeljuice, en av mina största gravidcravings!). Man hade satt en kanyl i mitt ena armveck som inte fick blötas ner, det störde avkopplingen i badet en del eftersom jag var tvungen att tänka på att hålla armen uppe. Medan jag låg där kände jag mig också väldigt nervös och darrade i hela kroppen, och jag kunde inte riktigt förstå varför - jag var ju på plats nu och personalen fanns där för att ta hand om mig. När värkarna kom hittade jag inget bra sätt att "ta" dem på. Efter ca 20 minuter i plurret bad jag att få prova lustgasen och personalen kom in i badrummet med famnarna fulla av slangar. Jag uppmuntrades att ställa mig på knä, Niklas fick vara stöd över badkarskanten och den ställningen i kombination med lustgasen lättade lite på smärtan.

 

Efter en liten stund ville jag upp ur badet och tillbaka till sängen. När jag kom fram till sängkanten undrade jag hur i helsike jag skulle kunna komma upp. Jag blev ståendes lutad mot kanten när en värk tog tag i mig, personalen var i full färd med att flytta lustgasslangarna från badrummet och hade lite problem att koppla på gasen. Jag stirrade stint på gasuttaget, tänkte att jag inte ville stressa dem med att be dem skynda på och kippade desperat efter lite rester i slangarna. Det tycktes fungera. Niklas stod bakom och tryckte ihop mitt bäcken, så otroligt skönt! Jag blev kvar lutandes mot sängkanten, det var bekvämt. Plötsligt sa det splash och golvet under mig blev genomblött; vattnet gick 19:39. Kort därefter började det verkligen hända saker!

 

På något sätt lyckades jag komma upp i sängen. Smärtan tilltog och jag tillät mig dras djupare in i dimman med hjälp av lustgasen. Strax före klockan 20 var jag öppen 10 cm. Jag lades på ena sidan med benstöd. Ett glas med sugrör räcktes fram, jag tog ett par klunkar och utbrast besviket: "Det var ingen juice!". I glaset fanns vatten. Den födandes lag löd och vattnet byttes mot äppeljuice. Värkarna blev kraftigare och kraftigare och snart började det trycka på ordentligt! Det gjorde så fruktansvärt ont och jag mumlade att jag ville dö. I min oerhörda smärta och lustgasfylla kände jag ändå att jag hade relativt bra kontroll på förloppet. Barnmorskan såg huvudet skymta och jag rullades över på andra sidan.

 

Jag upplevde det som att huvudet föddes fram på två krystvärkar, frågade om det räckte med en till och tog i allt vad jag hade. Schluff sa det klockan 20:24, och bebisen hann väl knappt komma ut innan jag frågade vad det blev. En pojke! Han lades på mitt bröst och med ens var det hela över - det gick ju "lätt"!

 

Nästa "schluff" (moderkakan) kom 20:38. En stund därefter var det skiftbyte och en läkare kom för att praktisera sina sömnadskunskaper. När detta var klart kände jag spontant att jag kunde åka hem, men hade förnuft nog att stanna över natten. Niklas och bebisen sov gott, själv hade jag svårt att sluta ögonen, jag hade så mycket att reflektera över och ta in. Vi åkte hem efter lunch dagen efter, en familjemedlem rikare!

 

Tiden springer iväg och snart är Winston hela två veckor! Igår hade jag skrivit ihop ett inlägg om förlossningen, som försvann efter att markören hoppat till fel ställe och jag sedan tryckte på backstep. Bittert! Håll tillgodo, förhoppningsvis orkar jag skriva om det snart.

 

Sedan hemgången från BB har vi varit tillbaks på återbesök och hörselscreening på Sophia. Vikten vid 3 dagar såg jättebra ut, han hade endast gått ner 3% vilket var strålande siffror. Hörselscreeningen gick utan anmärkning. I måndags var Åsa från BVC här på hembesök, då hade han på de 8 dagarna endast gått upp 10 g till 3450. Vi fick order om att hålla strikt på mat minst var tredje timme och komma till öppna mottagningen idag för att kontrollera vikten igen. Ytterligare 35 g hade han lagt på sig, vilket var okej men knappast perfekt. Vi påpekade att han har kort tungband och när de kollade i munnen tyckte de att läkaren skulle skriva en remiss för att få det klippt. Även Viggo hade kort tungband när han föddes, och i och med att han hade så höga gulsotvärden klippte de det redan när han var 4 dagar för att han skulle kunna äta lättare (bilirubin är fettlösande och därför ordineras mycket bröstmjölk till nyfödda med förhöjda värden). Att min "korta-tungbandsgen" haft så hög genomslagskraft...

 

Utöver viktkarusellen har Winston redan drabbats av sin första förkylning. Sedan i lördags har han dragits med snuva och slem i halsen som vi gjort vårt bästa för att lindra med snorsug och koksaltlösning.

 

Nu väntar ytterligare besök på BVC med vikt- och navelkontroll (stumpen har lämnat efter sig ett granulom som idag lapiserades), ev. besök på Astrid Lindgren för tungbandet och kanske även ett besök på amningsmottagningen. Niklas två pappaveckor är nästan över och jag befarar ett fasligt rännande framöver. Huvudsaken är ändå att man har koll från vårdens sida och att vår minsting bättrar på sig!

 

♥ Winston ♥