Livet på Mirabellbacken

Det gick jättebra att lämna Fia första dagen hos dagmatten! Hon rusade in och hade inte tid med mig mer sedan hon fått syn på bur-djuren. Jag tror det är väldigt bra för henne att komma bort lite ibland. Träffa andra hundar, barn och inte minst få lite motion ;-) Idag hade de tydligen varit ute på två promenader, den första på två timmar och den andra på en och en halv! Jösses, hon kommer sova gott ända till i morgon! Då är det "tanternas" tur att ha Fia.

Idag när jag kom hem från jobbet brummade det i badrummet och doftade gott ifrån köket. Min andra hälft hade knäckt nöten hur man får igång tvättmaskinen och räddat mig från en strumplös vecka. Några bananer undkom med hans hjälp sopdöden och blev i stället ingrediens i en smarrig banankaka. Han glimmar till lite extra ibland min prins!

Mitt jobb klämmer oftast ur mig all energi jag har, men idag var jag pigg och alert när jag kom hem, trots en intensiv dag. Egentligen borde jag förfäras över vilket enormt arbete det kommer kräva att få ordning på det där varuhuset. På vårt lager kan man simma i varor, skräp och oordning. Jag har dessutom tillägnats avdelningen "Barnens värld", vilken just nu stavas K-A-O-S. Jag var först smått sur när jag fick ta över den, men nu är jag istället ivrig att sätta igång med storröjning och ansiktslyft! Chefen tyckte att det krävdes "den bästa vi har" till att strukturera och efterhålla den avdelningen - och strukturera är ju något av det roligaste jag vet :-)

Det där pusslet jag nämnde har en bit för mycket just nu. Den får helt enkelt inte plats. Sorgligt, men jag börjar faktiskt ge upp tanken på examen. Har tänkt på det mer och mer. Jag hinner och orkar inte. Inte av lathet, utan av utmattning. Det finns nog inget som kan få mig på andra tankar nu. Dessutom har led-smärtan återvänt efter alla boklyft och jag vill bara lägga mig och vila (helst somna) direkt när jag kommer hem. Det gör så nedrans ont! Fingrarna är som feta korvar på händerna och benen ömmar i varje steg. 7 dagar till ledighet och en sjuhelsikes massa jobb lär det bli med lönehelg, bokfestival, nyinvigning, Vällingbydagar och allt vad detta innebär. Jag tycker faktiskt lite synd om mig.

Nu har jag och hunden varit iväg och träffat hennes blivande dagmatte, och det verkar mycket lovande! Hundarna funkade jättebra tillsammans, båda är soffpotatisar och väldigt lugna i temperamentet. Till Fias stora förtjusning fanns där också både marsvin och ödlor att titta på. Barnen brydde hon sig inte det minsta om, men minstingen var desto mer förtjust i henne. Det känns som att det här kan bli riktigt bra! Hurra!

...och det var inte en post-it. Nä, en ful p-bot var det som satt på rutan när jag skulle åka hem från jobbet idag. Jag hade glömt bort att jag ställt bilen i p-huset, sen som jag var i morse. Ställde bilen i garaget "så länge", men så:et föll bort och det slutade med bara länge. *suck*

Livet är onekligen ett pussel. Ibland känns det som att det finns för många bitar; hur mycket man än försöker får inte alla bitar plats. Andra gånger fattas det bitar och pusslet förblir ofullständigt.

Jag kom på mig själv häromdagen med att undra hur många helger jag egentligen jobbar i sträck. Jag har två framför mig, men har ju redan betat av flera stycken. Det visade sig att jag bara jobbat en enda helg sedan jag återgick till arbetet. EN! Och när jag fortsatte titta i backspegeln insåg jag att jag bara jobbat i två ynka veckor. Det känns som två månader!

Jag är ruskigt rastlös just nu! Det är första dagen sedan jag började jobba som jag inte blivit golvad så fort jag kommit hem. Har inte ens ont idag! Man har i och för sig ett annat arbetssätt på helgerna...

Jag fick plötsligt en stark längtan efter jul! Inte egentligen efter själva julafton, utan tiden kring advent och den spänning och förväntan som byggs upp inför julafton. Tyvärr brukar december alltid rusa iväg och jag hinner inte mysa en endaste adventshelg innan alltihop är över. Att jobba i handeln tar tyvärr udden av det mysiga och man ligger helt utslagen på juldagen, för att därefter gå på igen på annandagen och serva alla hysteriska mellandagsrea-kunder.

Trött som alltid nuförtiden kröp jag i säng strax efter tio. En timme senare har jag trots blytunga ögonlock inte lyckats somna, på grund av den ihållande smärtan i fingrarna. Återigen känner jag mig som en gammal tant! Upp och ta vad man har i smärtstillande och bara hoppas att det hjälper. Vet inte om Alvedon är särskilt bitande på leder iofs... Snart får jag väl tvinga mig själv till farbror doktorn och tigga knark.

Usch! Det känns som om jag åldrats minst 20 år på bara några dagar! Jag har aldrig haft någon som helst åldersnoja eller fåniga kroppskomplex. Men nu! Jag vaknar varje morgon med onda leder, fördriver dagen på jobbet, kommer hem, duschar, märker hur min kropp börjar ta stryk av den träning den inte får. Svullna ben, blåmärken, åderbråck och celluliter - HJÄLP! Det är visst vid 24 som man sätter standarden för sitt framtida utseende, hujedamej...

Det har gått nästan en vecka sedan sist, hur gick det till?! Men lugn, jag lever. Och det känns vill jag lova! Jag har varit tillbaks på jobbet i tre dagar, och hela kroppen påminner mig om att jag suttit i en skolbänk det senaste året. Händer, ben och fötter är svullna och ömma, läppar och händer torra som fnöske och jag somnar på stubben när jag lägger mig på kvällen.