Livet på Mirabellbacken

Winston blev i fredags 3 månader. Det känns som en hel evighet sedan han kom, samtidigt som man ibland undrar vart tiden tagit vägen.

 

Vår våffla har utvecklats till en liten köttbulle. I onsdags var vi på BVC och då vägde han 6320 gram och var 59 cm lång, lite kortare och något tyngre än genomsnittet. Det var även dags för första sprutorna och påfyllning av rotavaccinet. Rotavaccinet droppas i munnen med en pipett, och precis som förra gången smaskade Winston nöjt i sig. Vid första dosen vid 6 veckor hade sköterskan sagt att Winston kunde vara reklambebis för vaccinet, så duktigt sörplade han i sig. Sprutorna ska han nog inte marknadsföra. Han skrek både länge och väl, inte alls lika kaxig som brorsan.

 

Vardagen lunkar på och man har svårt att "ta på" lillebrors utveckling. Det är sån fart på den store att man inte hinner reflektera. Han leker en del i sitt babygym. Något jag märkte häromdagen var att han sträckte sig efter en leksak som jag rasslade med, och fick till slut grep om den.

 

Om någon behöver beräkna italiensk buffé för 90 personer vet jag hur mycket som går åt. Min beräkning på 50 portioner hade nästan räckt till det dubbla nämligen. Att vi sedan blev 30 vuxna gjorde alltså att vi stod med enorma mängder pastasallad efteråt! Vi delade ut till höger och vänster flera dagar efteråt. Tur att folk ändå tyckte det var gott, det gjorde det nästan värt allt slit. Med facit i hand kan man visst förbereda allt dagen innan, grönsakerna blev inte sladdriga som jag hade befarat.

 

Många är ni säkert som väntar på uppdatering av bloggen nu. Och det klart, det är ju inte varje dag man gifter sig. För det var just vad vi gjorde igår, jag och Niklas. Vi chockade nog varenda en av Winstons dopgäster när vi påbörjade en andra akt av gudstjänsten. De enda som visste om vigseln innan var vi själva och de tjänstgörande i kyrkan. Säkrast så, om man vill låta det förbli en hemlis :-P

 

Idag har det långsamt börjat sjunka in vad det var vi verkligen gjorde, mycket tack vare foton och videofilm. Det blev ju inte så tokigt ändå! Brudbukett fick jag, ihopplockad av mammas fina dopfuntsbuketter, klänningen var ny och halsbandet både gammalt, lånat och blått. Och gästerna hade leenden på läpparna, alltid roligt att sprida glädje! Tack för att vi fick dela denna dagen med er!

 

Oavsett dokumentation eller inte så har ju faktiskt Winston hunnit bli 2 månader gammal. Jag hinner knappt reflektera över hur han är och utvecklas. Han har ju ända sedan födseln varit en riktig solstråle och varit betydligt enklare än hans storebror. De är dock ganska lika när det gäller närhetsbehovet. Winston nattas nu bäst i famnen, men när man lägger honom ifrån sig tar det inte många minuter innan han vaknar skrikandes och man får börja om igen.

 

Blicken och medvetandet har funnits med tidigt. Nu har han också upptäckt sina händer, åtminstone med känseln och gnider händerna som om han spred lömska planer. Han pratar mycket när han är på det humöret och gurglar och brr:ar till svar. Salivproduktionen har tagit fart och snart får vi nog börja använda dregglisar.

 

Aptit har han, men just nu har vi ingen rutin alls på matningen. Den sista tiden har han förmodligen haft lite ont i magen till och från. Det märks i blöjorna. Kiss, kiss, kiss, kiss, BRAKBLÖJA - flödet är inte så jämnt ;-)

 

BVC har släppt handen lite om oss. Vid senaste tillfället den 19 maj var han 55,5 cm lång och vägde 5305 g. Mina killar kan det där med att ta igen kurvor!

 

För oss är det självklart. Viggo tar sig dit han vill oavsett hinder. Sedan länge har han lärt sig öppna entréporten och dra ut fjädringshaspen på grinden i hallen på dagis. Det gäller att valla in alla barn som hinner slinka efter, därefter kan man börja jaga Viggo. Oftast springer han ut på gården i strumplästen, men idag sprang han igenom storbarnsavdelningen där alla satt och åt mellanmål, vidare in i köket.

 

"Men inte kunde han väl öppna den tunga dörren själv?" frågade en personal när jag sprang efter in, varpå jag svarade: "Han kan allt." När jag kom tillbaka bärandes på honom tittade de stora barnen förundrat på honom och sa "Viggo är stark".

 

Jojo, mamman är väl medveten om fenomenet. Stark, snabb och oerhört envis. Vad ska det bli av honom tro?