Livet på Mirabellbacken

Jag och Niklas satt i soffan och fick se vår son passera ytterligare en milstolpe i sin utveckling. Han tog stöd mot sin gåstol, gav ifrån sig ett stånk och rullade med hjälp av tårnas ovansida upp till stående. Stolt fyrade han av ett stort flin mot sina föräldrar!

 

En till synes trött kille blev senare nattad i sängen, som vanligt till Guns N' Roses. Han skrek lite men tystnade. Sen kom ett litet gny. Plötsligt låter han inte trött längre, han pratar lite för sig själv. Pratet utvecklas till små "rop" och jag tänker att det är väl bäst att titta till honom, han kanske rullat över på rygg och vill ha hjälp att vända sig? Han ser mig före jag ser honom i mörkret och ger ifrån sig ett glatt ljud. Konstigt tycker jag, kortsidan på sängen är ju heltäckande. Men tro fanken att han ser mig när han står upp i sängen!

 

Måtte han inte ta efter sin mamma, och envisas med att ställa sig upp och sedan inte kunna ta sig ner igen...

Idag har vi för första gången varit på Villastadens öppna förskola. Det innebar också att Viggo premiäråkte buss. (Det är kanonbra här i Stockholm, för man åker buss gratis när man reser med barn i barnvagn, detta för att man ska slippa lämna barnet för att gå fram och visa biljett.) Väl där kryllade det av barn och mammor, samt en pappa. Det kändes så mycket trevligare på den här förskolan än den på Ormängsgatan (som ligger bara några minuters gångväg från Mirabellbacken)! Flera barn och mammor från vår mammagrupp var där, och det blir nog dit vi får maka oss i fortsättningen också.

 

Viggo var jättetrött, men höll gnället borta länge ändå. Till slut gick det dock inte längre och vi gick mot busshållplatsen för att ta oss hemåt. Viggo somnade framåtböjd innan bussen ens hann komma, och eftersom den var sen bestämde jag mig till slut för att promenera till nästa hållplats. Bara ett trettiotal meter senare kom bussen och jag missade den såklart. Det blev ytterligare några hållplatser till fots innan vi hoppade på nästa buss och åkte den sista biten hem.

 

Efter en lyckad dag så långt gick jag in i blomsteraffären och köpte en bukett tulpaner till min kära hälft. Efteråt slog det mig att vi senast igår sa att vi inte hade råd med onödiga utgifter den här månaden, men jag slog bort tanken och intalade mig att detta inte var en onödig utgift - en kärleksförklaring kan väl aldrig vara onödig?

Hujedamej, vad tiden flyger iväg! Förra veckan spenderade vi hemma i Falköping. Eftersom jag har extremt dåligt minne kan jag knappt redogöra för vad vi tog oss för. Syrran låg hemma sjuk halva veckan, så alla hennes planer för mig gick i stöpet. Innan hon däckade var vi i alla fall på playdate hos hennes kompis Sara. Det heter så. Pleeejdejt.

 

En eftermiddag åkte jag över till min kusin och hennes döttrar. Dessa döttrar är ganska "brôtiga" som vi säger på hemmaspråk, och det passade Viggo perfekt. Han var så upptagen med att iaktta sina sysslingar att han liksom aldrig fick tid att gnälla och kinka sig. Nåväl, det är väl något bättre på den fronten nu när han kryper i ilfart och hittar saker att roa sig med. Dock märkte jag ganska tydligt under veckan att han behöver betydligt mer stimulans än vad jag lyckas ge honom hemma. Det får nog bli fler såna där pleeejdejts här hemma.

 

I övrigt blev det några fler påhälsningar av/till släkt och vänner. Lite kalas stacks det in också eftersom både mor, syster och mosters man fyllde i dagarna. Några vidare foton blev det inte trots att jag släpade med mig kameran både hit och dit. Det var så bökigt att plocka upp den ur väskan... Moster däremot motade ut oss innan vi kommit in i kalashuset, för att fota oss långväga gäster i det braiga fotoljuset.

 

Det är ingen hemlighet att jag ogillar avköningen av våra barn genom användandet av ordet hen. Bara därför kommer här en bild på min kille iförd en blå overall med texten Action kid, och en lika blå mössa med bilar på!

 

Åh, ett inlägg!!

 

Alldeles nyligen föll en tung sten från mina axlar. Jag har haft sådan ångest att återgå till jobbet, inte bara för att det blir mindre tid med Viggo, utan framför allt att det har verkat skapa så många problem. Nu har jag i alla fall pratat med den nya avdelningschefen, och hon verkar både förstående, kunnig och hjälpsam! Det verkar till och med som att jag har möjlighet att ha lite inflytande över det kommande schemat. Förstår ni vad det innebär? Jag kan kanske få rutiner, och rentav ett liv vid sidan om jobbet!

 

Till att börja med blir det ungefär 5 helger innan nyår, med start redan om två veckor. Därefter blir det nog två eller tre helger till i januari, innan verkligheten ska ta vid på riktigt. Saker och ting börjar äntligen reda upp sig!

Viggo har älskat Babblarna sen första stund, och ÄNTLIGEN finns en ny sång!

 

8 månader är det sedan magen förvandlades till den här..!

 

 

Jag skulle ta så fina månadsbilder i höstlandskapet... Först fick jag leta upp en plätt där man ännu inte hunnit röja undan löven, och väl där var löven så intressanta att det var svårt att få uppmärksamhet av stjärngossen!

Men lägg av! Står vid strykbrädet och inser att det mesta är på gränsen till för litet - IGEN! I den här takten får de nog lov att höja barnbidraget. Eller mormors lön ;-)

 

Det är de här två jag tampas med om dagarna. De tampas rätt bra med varann också för den delen. Fia får stå ut med "lillebrors" hyss och bravader, om det så handlar om att sno hennes godisboll eller rycka henne i svansen. Inte ens sin säng får man ha ifred...

 

Nu har vi just varit ute på promenad, jättehärligt var det! De senaste månaderna har jag gått mycket vid vattnet, men idag ville jag in bland träden. Så tyst och skönt!

 

Ja, helt tyst var det inte. Det rasslade plötsligt till i det gröna. Det var inga mindre än Piff och Puff!

 

 

 

Under andra halvan av rundan stötte jag på och pratade med inte mindre än tre stycken, helt okända människor. Två av dessa hade också hund, en klar isbrytare som öppnar samtal mellan människor.

Det känns som om vi inte gör någonting om dagarna, lik förbaskat finns det inte tid och ork till att blogga. Snarare ork när jag tänker efter. Han sover ju faktiskt ibland, men då latar jag mig gärna framför tv:n eller datorn (och beklagar mig över att andra inte bloggar).

 

Det är mycket lite tålamod i mitt bebisexemplar. Han lärde sig sitta - Yay! tänkte jag. Nu kan han underhålla sig själv lite mer. Den lyckan varade inte länge. Det dröjde inte många dagar innan han lärde sig att om han kastar sig åt sidan, snor runt sig på mage och skriker missnöjt, så kommer mamma till undsättning. Då får man stå på fötterna. På fötter är bäst! Gångjärnen i höften kärvar en hel del när man försöker sätta honom ner.

 

Krypningen går fort framåt, bara man har ett tillräckligt intressant lockföremål. Stöter han på patrull som en tröskel blir det liv i luckan omedelbart. Och försvinner mamma ut i köket och utom synhåll, blir det högljudda protester. Mamma ska vara med på allt och försöker hon smita skriker man. Mycket skrik blir det...

Det är numera full fart på den här lille skiten! Mammas lilla hjärta ♥