Livet på Mirabellbacken

Jag och Niklas satt i soffan och fick se vår son passera ytterligare en milstolpe i sin utveckling. Han tog stöd mot sin gåstol, gav ifrån sig ett stånk och rullade med hjälp av tårnas ovansida upp till stående. Stolt fyrade han av ett stort flin mot sina föräldrar!

 

En till synes trött kille blev senare nattad i sängen, som vanligt till Guns N' Roses. Han skrek lite men tystnade. Sen kom ett litet gny. Plötsligt låter han inte trött längre, han pratar lite för sig själv. Pratet utvecklas till små "rop" och jag tänker att det är väl bäst att titta till honom, han kanske rullat över på rygg och vill ha hjälp att vända sig? Han ser mig före jag ser honom i mörkret och ger ifrån sig ett glatt ljud. Konstigt tycker jag, kortsidan på sängen är ju heltäckande. Men tro fanken att han ser mig när han står upp i sängen!

 

Måtte han inte ta efter sin mamma, och envisas med att ställa sig upp och sedan inte kunna ta sig ner igen...