Livet på Mirabellbacken

Det känns som om vi inte gör någonting om dagarna, lik förbaskat finns det inte tid och ork till att blogga. Snarare ork när jag tänker efter. Han sover ju faktiskt ibland, men då latar jag mig gärna framför tv:n eller datorn (och beklagar mig över att andra inte bloggar).

 

Det är mycket lite tålamod i mitt bebisexemplar. Han lärde sig sitta - Yay! tänkte jag. Nu kan han underhålla sig själv lite mer. Den lyckan varade inte länge. Det dröjde inte många dagar innan han lärde sig att om han kastar sig åt sidan, snor runt sig på mage och skriker missnöjt, så kommer mamma till undsättning. Då får man stå på fötterna. På fötter är bäst! Gångjärnen i höften kärvar en hel del när man försöker sätta honom ner.

 

Krypningen går fort framåt, bara man har ett tillräckligt intressant lockföremål. Stöter han på patrull som en tröskel blir det liv i luckan omedelbart. Och försvinner mamma ut i köket och utom synhåll, blir det högljudda protester. Mamma ska vara med på allt och försöker hon smita skriker man. Mycket skrik blir det...