Livet på Mirabellbacken

Ensam med två barn och en hund - hur svårt kan det vara?

 

Timmarna ensam med Winston är ganska bekymmersfria. Han äter, sover, bajsar och vi flänger fram och tillbaka till BVC. Det är när vi ska hämta på dagis som svårigheterna börjar.

 

Vi har alltid haft ganska lösa tyglar på Viggo och fostrat efter mottot "ju mer han kan själv desto lättare för oss". Därmed har han tidigt lärt sig att t.ex. ta på sig skorna, hänga upp sina ytterkläder, plocka fram frukost, gå utan vagn hem från dagis osv. Först nu har jag börjat se baksidan av det mottot. För att få honom att gilla åka vagn igen fick han "övningsåka" nya vagnen inomhus först, ibland själv och ibland med Winston intill. Det var jätteroligt! Ännu roligare var det att åka ståbräda. Men som med allt annat när det gäller Viggo är underbart kort. I tisdags ville han bara stå på brädan ca 30 meter, sedan skulle han gå. Det är helt okej att han vill gå själv, så länge vi inte har bråttom och han går på säker mark, vilket han gjorde - trodde jag. Det första verkliga problemet uppstod när han ca 15 meter ifrån mig följde efter en tjej in i en port - med portkod - och dörren började gå igen. Jag hann se scenariot med Viggo på ena sidan glasdörren och mig på den andra, ingen av oss kapabel att ta oss till den andra sidan. Vem vet om han dessutom fått för sig att gå in i hissen... Jag rusade skrikandes efter honom, med Winston i vagnen och Fia runt benen, och hann tack och lov upp dörren innan den gick i lås. Tjejen som gått in hade dessutom hört mig och var beredd att ingripa.

 

Efter denna incident fick han stränga order om att hålla i vagnen om han skulle gå, vilket han också gjorde med visst motstånd. Ett hundratal meter längre fram fick han "gå lös" igen, nu lite säkrare utan några portar att smita in i. Jag trodde det skulle underlätta för mig, men snart kom Viggo på att han kunde springa ifrån mig, i en helt annan riktning än den vi skulle. Det blev många löpsteg för mamman, massa skratt från Viggo och en hel del leenden från folk i vår närhet. Till sist tröt mitt tålamod och jag tryckte ner Viggo i sitsen (han är ingen flugviktare vill jag lova!). Viggo blev arg och kom på att han kunde glida under bygeln och vips var han fri som fågeln igen. Jag minns inte hur, men på något sätt kom vi till slut hem allihop.

 

Väl hemma var det dags att ta tag i tvätten. Jag hade förberett och sorterat den tidigare på dagen så att det bara var att hämta säcken och ta med barnen ut till tvättstugan. Att ta med två barn, tre maskiner tvätt och en påse tvättmedel med tillbehör, och dessutom gärna ha ett par armar tillgängliga för att öppna dörrar är verkligen mer komplicerat än det borde vara. Min lösning blev att köra Winston i vagnens liggdel, tvättsäcken i sittdelen, tvättmedelspåsen i varukorgen och Viggo fick gå själv. Hur gör folk egentligen?

 

Efter tisdagen var jag så fysiskt och mentalt slutkörd att jag höll på att få psykbryt, och funderade på hur jag skulle överleva ett helt år enligt den här modellen.

 

Så på onsdagen upprepades den första delen av hämtningen på dagis. Viggo stod på brädan ungefär 30 meter igen, gick uppe i slänten, innanför staketet och längsmed husväggen på det hus han dagen innan nästan blivit inlåst i. Även denna gång lyckades vi tajma samtidigt som någon annan gick in, men den här gången var jag beredd. Jag sa till Viggo att "nu får du stå på brädan", han lydde och åkte några enstaka meter innan han sa "Gå" och var på väg att kliva av. "Det får du inte" sa jag varpå han svarade "Näe" och stod sedan snällt kvar. Jag var chockad! Han gjorde ytterligare något försök att vilja gå på hemvägen, men den här gången slutade det med att han stod på brädan hela vägen hem och mitt mammaego fick en välbehövlig boost!