Livet på Mirabellbacken

Färden till BB Sophia gick bra, trots att vi fick åka genom stan. Värkarna avtog under tiden och jag fick endast några stycken under den uppskattningsvis 50 minuter långa resan. Det var folk och stoppljus överallt, och jag uppmanade Niklas att "Skit i mig - kör bra!".

 

När vi kom fram fanns det till min stora lättnad en del parkeringsplatser (klockan var ca 17:50), dock var det ganska otydliga instruktioner om parkeringsregler och ont om p-automater. Vi ställde oss hursomhelst tillfälligt och hittade fram till hus G: förlossningen. Där möttes vi av en låst port med tre knappar att ringa på; Förlossning plan 1 resp. 2 samt receptionen. Vi hade blivit hänvisade till plan 2 av KS och ringde på, men inget hände. Inte heller vid påringning till receptionen hände någonting och inte en människa fanns i sikte. Efter en kort stund öppnades hursomhelst dörren och vi kom in till en reception. Vi kollade snabbt med tjejen där angående parkeringen och vi skulle få ett låna parkeringstillstånd, men kunde åka upp och skriva in oss först.

 

Vi tog hissen till plan 2. Där möttes vi av två glasdörrar, en till vänster och en till höger, båda LÅSTA. Vid den ena satt en ringklocka på vilken vi tryckte. Ingen kom. Det stod en tjej (förmodligen nybliven mamma) en bit innanför, men hon vågade inte släppa in oss. Efter ytterligare knapptryck och väntan kom en pappa ut från köket som låg i anslutning och öppnade dörren åt oss. Ingen personal i sikte. Jag satte mig på en stol i korridoren och tog ett par värkar. En sköterska i blå överdel gick förbi med snabba steg. "Hallå!" kved jag. Hon hejdade sig och vände sig om, förvånad över tilltal. "Är du upptagen?" frågade jag. Hon undrade om vi inte fått hjälp. "Nej" svarade vi, förklarade kort att vi ringt på och till slut blivit insläppta av pappan. Barnmorskan ursäktade sig ett ögonblick, försvann men återkom strax. Vi fick följa med in på förlossningssal 203.

 

Väl inne på rummet kände jag mig väldigt osäker. Vad händer nu? Var det här vi skulle föda barn? Jag fick klättra upp i en slags säng och svara på lite inskrivningsfrågor. Man tog blodtryck och CTG kopplades. Barnmorskan och undersköterskan sprang in och ut ur rummet i omgångar, allting verkade inte riktigt finnas där det skulle. Niklas gick ut till bilen för att fixa parkeringen. Under tiden han var borta famlade jag efter undersköterskans hand att trycka när värkarna kom. Klockan 18:20 blev jag undersökt och konstaterades öppen 5 cm. En halvtimme senare sjönk jag ner i ett bad som tappats upp åt mig. Jag förstod inte riktigt vad jag skulle ner där och göra, men tänkte att jag väl kunde fördriva lite tid där likaväl som någon annanstans. Jag serverades vatten och äppeljuice (Åh, äppeljuice, en av mina största gravidcravings!). Man hade satt en kanyl i mitt ena armveck som inte fick blötas ner, det störde avkopplingen i badet en del eftersom jag var tvungen att tänka på att hålla armen uppe. Medan jag låg där kände jag mig också väldigt nervös och darrade i hela kroppen, och jag kunde inte riktigt förstå varför - jag var ju på plats nu och personalen fanns där för att ta hand om mig. När värkarna kom hittade jag inget bra sätt att "ta" dem på. Efter ca 20 minuter i plurret bad jag att få prova lustgasen och personalen kom in i badrummet med famnarna fulla av slangar. Jag uppmuntrades att ställa mig på knä, Niklas fick vara stöd över badkarskanten och den ställningen i kombination med lustgasen lättade lite på smärtan.

 

Efter en liten stund ville jag upp ur badet och tillbaka till sängen. När jag kom fram till sängkanten undrade jag hur i helsike jag skulle kunna komma upp. Jag blev ståendes lutad mot kanten när en värk tog tag i mig, personalen var i full färd med att flytta lustgasslangarna från badrummet och hade lite problem att koppla på gasen. Jag stirrade stint på gasuttaget, tänkte att jag inte ville stressa dem med att be dem skynda på och kippade desperat efter lite rester i slangarna. Det tycktes fungera. Niklas stod bakom och tryckte ihop mitt bäcken, så otroligt skönt! Jag blev kvar lutandes mot sängkanten, det var bekvämt. Plötsligt sa det splash och golvet under mig blev genomblött; vattnet gick 19:39. Kort därefter började det verkligen hända saker!

 

På något sätt lyckades jag komma upp i sängen. Smärtan tilltog och jag tillät mig dras djupare in i dimman med hjälp av lustgasen. Strax före klockan 20 var jag öppen 10 cm. Jag lades på ena sidan med benstöd. Ett glas med sugrör räcktes fram, jag tog ett par klunkar och utbrast besviket: "Det var ingen juice!". I glaset fanns vatten. Den födandes lag löd och vattnet byttes mot äppeljuice. Värkarna blev kraftigare och kraftigare och snart började det trycka på ordentligt! Det gjorde så fruktansvärt ont och jag mumlade att jag ville dö. I min oerhörda smärta och lustgasfylla kände jag ändå att jag hade relativt bra kontroll på förloppet. Barnmorskan såg huvudet skymta och jag rullades över på andra sidan.

 

Jag upplevde det som att huvudet föddes fram på två krystvärkar, frågade om det räckte med en till och tog i allt vad jag hade. Schluff sa det klockan 20:24, och bebisen hann väl knappt komma ut innan jag frågade vad det blev. En pojke! Han lades på mitt bröst och med ens var det hela över - det gick ju "lätt"!

 

Nästa "schluff" (moderkakan) kom 20:38. En stund därefter var det skiftbyte och en läkare kom för att praktisera sina sömnadskunskaper. När detta var klart kände jag spontant att jag kunde åka hem, men hade förnuft nog att stanna över natten. Niklas och bebisen sov gott, själv hade jag svårt att sluta ögonen, jag hade så mycket att reflektera över och ta in. Vi åkte hem efter lunch dagen efter, en familjemedlem rikare!