Minnen och eländen
Kartonger i kubik fyllda av så kallade "minnen". Varför har man sparat eländet i alla dessa år? Helst av allt skulle jag bara vilja blunda och kasta allt vind för våg. Lik förbaskat gluttar man ner i lådan och hittar skatter som gamla penntroll, barndomsalster och bokmärken, och drabbas därefter av separationsångest.
Vissa saker är det nästan dödsstraff på att slänga. Undrar om mormors virkade dukar är sådana objekt? Den broderade dopvepan som moster flitigt knåpat med en gång för 24 år sedan? Skolfoton på klasskompisar ifrån såväl första som fjärde, sjätte, sjunde och nionde klass? Jag kommer på mig själv med att undra vad mamma tycker. Inte bra. Mamma tycker att man ska spara. Så länge man inte sparar det i hennes hus ska saker sparas. Jag undrar vad meningen är med att ha en låda ståendes i källaren hela livet..? Ändå sitter jag här och sorterar och lägger tillbaks i Minneslådan.
Nja, spara och spara... du är stor nu och gör vad du själv vill med dina saker! Jag är definitivt ingen bromskloss!!!
Inget illa menat mor. Lite assistans i besluten skulle jag kunna behöva. Hjälp!
Man får tänka lite praktiskt, som skolkorten på dina vänner. Det kanske räcker att behålla från en årskurs :P Och mormors dukar, du har väll annat som du har fått ifrån henne? Du kan ju kolla med syskonen ifall någon vill ha dem innan du slänger dem iaf :P Det är ingen som kommer döda dig om du slänger vissa saker, ingen som vet om om de slänger det ju :P
