Livet på Mirabellbacken

Den där fyrbenta som bor här förtjänar lite medlidande i dessa sjuktider. På hela januari har hon bara fått vara hos dagmatte ynka två dagar och i stället suttit instängd i tristessen med mig. Dagens höjdpunkt har varit när husse kommit hem, och från den timmen är det bara han som gäller.

De korta promenader jag orkar ta med Fia är hon ett monster! Hon drar i kopplet hela tiden. Idag fick hon springa lite lös på ängen, stack upp till dungen och tänkte minsann inte komma tillbaka när jag ropade. När hon till slut själv behagade kom hon tillbaks till mig, koppel på och raka spåret hem! Men vem bestämmer vilken väg som leder hem? När Fia inte får som hon vill parkerar hon rumpan på marken tills hon får som hon vill. Har hon bestämt att vi ska gå på vänster sida om parkeringen så ska vi gå på vänster sida om parkeringen. När jag envist drar henne till höger sliter hon sig och springer över till vänster. Hundskrället börjar få det där typiska löpbeteendet nu; trotsar, rymmer, kissar, kissar och kissar. I vanliga fall brukar hon bli ganska "mammig" också, men jag misstänker att husse har fått överta den rollen. Måtte löpet passera snart.