Livet på Mirabellbacken

Min mamma påstår att jag har 24 timmar på mitt dygn. Jag är skeptisk. Det stämmer inte överens med allt som jag vill och borde hinna göra på de timmarna. Det stressar mig sjukt mycket!

 

I fredags var min fina vän Maja här och fick äntligen träffa Viggo. Vi fikade på bullar som hon köpt med sig (för den här mamman har ofta och länge tänkt att baka, men tiden glider mig ur händerna!). Det var härligt att ta igen lite tid tillsammans, även om det bara var för ett par timmar.

 

 

Senare samma kväll kom lillebror med flickvän. De bjöd vi på hämtpizza eftersom min och Niklas mage inte orkade vänta på matlagning. Elias fick lite bicepsträning i försök att underhålla Viggo och belönades med bubblande skratt.

 

 

På lördagen var jag och Niklas på brunch i Gamla stan (en födelsedagspresent som till slut gick av stapeln). Under tiden var Viggo hos kusin Sixten och fastrarna. Det var otroligt skönt att få ett par timmar tillsammans bara vi två! Brunchstället var tyvärr ingen höjdare, men bara grejen att komma ut tillsammans och spatsera en stund i mysiga gränder var härligt!

 

Igår var det dags för den årliga släktträffen på Niklas sida. Vi lyckades komma bara 20 minuter efter utsatt tid (vilket jag tycker är en bedrift i den här familjen). Att det senare kom fram att alla andra anlänt klockan 12 och inte 13 dödade den lilla segeryran. 1 timme och 20 min kan knappast anses okej. Enligt N hade hans pappa gett oss tiden 13. Män och kommunikation hör inte ihop... Nästa år ska jag checka med svärmor själv!