Livet på Mirabellbacken

Ångestprojektet har nu äntligen avslutats och tackkorten sedan dopet i mars är slutligen utskickade. Hade nog räknat med att själva tillverkningen skulle gå på ungefär halva tiden mot vad det gjorde, sen att klämma in pysseltid i bebisvardagen har inte heller varit lätt. Även här får man väl dra till med ett talesätt, bättre sent än aldrig...

Vädret den senaste veckan har ju som bekant varit rent ut sagt för jävligt. Regn, regn och åter regn. Viggo har under de senaste dagarna sovit galet mycket och den stund han varit vaken har han varit otröstlig. Om hans ökade sömn beror på vädret eller en jobbig utvecklingsfas får jag inte rätsita på, kanske både och. Igår låg han kvar i sängen till 12, vaknade för lite mat, gos och blöjbyte och somnade sedan om till 17. Vad gjorde då jag under den här underbara tiden av lugn och tystnad? Bra fråga. Jag wasteade bort den helt enkelt. Eller jag dammsög ju. Fast visst ja, det gjorde jag ju när han vaknat... Borde-listan är lång, men alltför ofta prioriterar jag att slöa istället när tillfällena dyker upp. Befogat och välförtjänt eller bara felprioritering? Tja, lite både och.

Varje dag när jag tittar på Viggo tänker jag (ibland högt): "Han är så stor!" Framförallt lång. Som om han plötsligt vuxit en decimeter bara under natten. Om en vecka bär det av till BVC igen, då han blir 4 månader. Sa jag stor?

Oh, jag måste ju berätta om häromkvällen, när Viggo nattats och somnat och sedan vaknat igen. I stället för att skrika eller gnälla som han brukar, låg han där i sin säng och "ropade". Det lät ungefär som om han ropade på sin mamma och pappa, men med "woauh" som ord i stället. Jag gick då tyst in och bara vaggade honom en kort stund, sedan somnade han om. En liknande händelse inträffade igår när han låg och sov i vagnen medan jag duschade, men då skrek han på riktigt, verkligen gallskrek! När jag klev ur duschen gick jag dit, strök honom över ryggen och pratade lugnande med honom, så somnade han igen. Det är så man börjar känna sig som en riktig mamma!