Livet på Mirabellbacken

Han gör sådana framsteg, vår älskade son! Sedan nästan en vecka tillbaka har han börjat ta sig ner från stående. Först tittar han mot marken, gör sig redo, släpper en eller båda händerna och faller kontrollerat. Oftast bakåt, med raka ben, och landar helt enligt planen på rumpan. Han är så söt när han gör det! 

 

Han går nu också utmed möbler, även utan lockmutor. När man sträcker ut en hand till honom glömmer han ibland av sig, och släpper stödet med båda händerna innan han tar tag i nästa.

 

Till den negativa utvecklingen kan vi addera blöjbytena. Det är nästan omöjligt att byta på den där lilla masken nu! Försökte med en byxblöja idag, men jag vettesjutton om det gick så mycket enklare... Att han börjat kasta saker är väl inte heller direkt positivt. Han puttar ner matbitar på golvet och slänger iväg skedar, muggar, leksaker, you name it. Han varken skrattar åt det, eller gnäller om att man ska plocka upp det. Han bara gör det.

 

(Den troliga) kruppen har avtagit, dock inte helt. Det piper lite om honom när han sover och precis när han vaknat låter han fortfarande ganska illa. I vaket tillstånd är han väldigt aktiv, men jag tycker att han verkar "sovtrött" oftare, och sover mer på dagtid, trots att nattsömnen återgått till det normala. Möjligt att det där hör ihop med utvecklingen, men håller det i sig kanske det är dags att kolla upp. Inte så att jag oroar mig, men andra mammor hade nog varit på vårdcentralen både en och två gånger vid det här laget. Men så är jag ju antihypokondrisk och lider stor brist på förtroende för sjukvården. Måtte Viggo fått ärva sin pappas goda hälsa!